Debatten om framtidens drivmedel rasar vidare. Medan batterielbilarna snabbt erövrar marknadsandelar, bubblar frågan om vätgasens potential under ytan. Är vätgasbilar den saknade pusselbiten för en helt fossilfri transportsektor i Sverige, eller är det en teknologi som trots sina förespråkare kommer att förbli en nischprodukt? Vi dyker djupare ner i argumenten, tekniken och framtidsutsikterna för vätgasdrift på svenska vägar.
Teknikens löften och industrins satsningar
Vätgasbilar, eller bränslecellsbilar (FCEV), lockar med flera fördelar som påminner om traditionella fossildrivna fordon. Den främsta är kanske räckvidden och tankningstiden. Att fylla en vätgastank tar ofta bara några minuter, jämförbart med att tanka bensin eller diesel, och ger en räckvidd som i många fall matchar eller överträffar dagens elbilar. Detta eliminerar den räckviddsångest som vissa elbilsförare upplever och gör tekniken särskilt intressant för längre resor eller för yrkesmässig användning där tid är en kritisk faktor. Bränslecellen omvandlar vätgas och syre till elektricitet som driver bilens elmotor, med vattenånga som enda utsläpp från avgasröret. Detta gör dem till ett lokalt utsläppsfritt alternativ, vilket är avgörande för att förbättra luftkvaliteten i städer.
Trots att batterielbilar dominerar nybilsförsäljningen, finns det starka aktörer inom bilindustrin som fortsätter att investera i vätgasteknik. Ett tydligt exempel är BMW, som i samarbete med Toyota, en pionjär inom vätgas med sin modell Mirai, planerar för en mer storskalig produktion av vätgasdrivna fordon från 2025. Redan under 2022 lanserades en mindre serie av modellen BMW iX5 Hydrogen. BMW:s försäljningschef Pieter Nota har pekat ut just större SUV-modeller som ett segment där bränslecellstekniken kan vara särskilt relevant, något som kan resonera väl med svenska köpares preferenser. BMW ser inte vätgas som en konkurrent till batterielbilar, utan snarare som ett komplement – en ‘pusselbit som saknas’ enligt koncernchefen Oliver Zipse, särskilt i situationer där batteridriftens begränsningar blir tydliga. Denna typ av industriella satsningar är avgörande för att tekniken ska kunna utvecklas och nå en bredare marknad.
Utmaningar på vägen och elbilens försprång
Trots de tekniska fördelarna står vätgasbilarna inför betydande hinder i Sverige. Den mest uppenbara är bristen på infrastruktur. Antalet publika tankstationer för vätgas är fortfarande mycket begränsat, särskilt utanför storstadsregionerna. Att bygga ut ett rikstäckande nätverk kräver enorma investeringar och en samordnad insats från både offentliga och privata aktörer. Utan ett pålitligt och tillgängligt tanknätverk blir vätgasbilen ett opraktiskt alternativ för de flesta konsumenter, oavsett hur snabbt det går att tanka.
En annan central utmaning rör produktionen av själva vätgasen. För att vätgasbilen ska vara ett genuint hållbart alternativ måste vätgasen produceras med förnybar energi, så kallad grön vätgas. Idag framställs majoriteten av vätgasen globalt från fossila bränslen (grå vätgas), vilket innebär betydande koldioxidutsläpp. Omställningen till grön vätgasproduktion via elektrolys av vatten med förnybar el är energikrävande och fortfarande relativt kostsam. Energieffektiviteten är också en faktor; hela kedjan från produktion av grön vätgas till drift av bilen innebär större energiförluster jämfört med att ladda en batterielbil direkt med samma förnybara el. Detta väcker frågor om huruvida vätgas är det mest resurseffektiva sättet att använda förnybar energi för persontransporter.
Samtidigt har batterielbilarna (BEV) fått ett enormt försprång. Laddinfrastrukturen byggs ut i snabb takt, batteritekniken utvecklas kontinuerligt med längre räckvidd och snabbare laddning, och priserna på elbilar sjunker gradvis. Många prognoser och visioner för framtidens transporter, som den från Naturskyddsföreningen, ser en framtid där persontransporter domineras av just eldrift, kompletterat med ökad kollektivtrafik, cykling och bildelningstjänster. I deras scenario för ett fossilfritt Sverige 2040 nämns vätgas främst som ett alternativ för lätta lastbilar, medan tunga transporter förväntas förlita sig mer på hållbara biobränslen. Detta indikerar att vätgasbilar för privatpersoner ses som en mindre central del av lösningen i vissa inflytelserika framtidsvisioner.
Vätgasens plats i morgondagens transportlandskap
Så, är vätgasbilen en återvändsgränd eller en framtidslösning? Svaret är sannolikt mer nyanserat än ett enkelt ja eller nej. Mycket tyder på att vätgas inte kommer att ersätta batterielbilen som det dominerande alternativet för vanliga personbilar i Sverige inom överskådlig framtid. Elbilens försprång när det gäller infrastruktur, kostnadseffektivitet och marknadspenetration är för stort. Däremot är det fullt möjligt, och kanske till och med troligt, att vätgas finner viktiga nischer där dess specifika fördelar kommer till sin rätt. Långväga tunga transporter, bussar i linjetrafik, arbetsfordon med höga energibehov och kanske även större personbilar för de som regelbundet kör långa sträckor utan möjlighet till laddning kan utgöra sådana nischer.
Utvecklingen av grön vätgasproduktion är avgörande. Om Sverige och Europa lyckas skala upp produktionen av förnybar vätgas till konkurrenskraftiga priser, kan detta förändra kalkylen. Vätgas ses också som en viktig energibärare för industrin och för energilagring, vilket kan skapa synergier och bidra till att bygga ut infrastrukturen. Industrins fortsatta intresse, exemplifierat av BMW och Toyota, visar att tekniken inte är avskriven. Deras satsningar kan driva på innovation och kostnadsminskningar. För den enskilde konsumenten kommer valet mellan el och vätgas (om det blir ett reellt val för fler) att bero på individuella behov, tillgång till infrastruktur och den totala ägandekostnaden. Kanske är framtiden inte ett antingen-eller, utan ett både-och, där olika tekniker samexisterar och kompletterar varandra i ett diversifierat och fossilfritt transportsystem. Vätgasbilens resa i Sverige har bara börjat, och dess slutdestination är ännu inte skriven i sten.